Jag säger fortfarande att jag inte kan rida Ossi, vi klickar inte. Jag vet inte vad jag gör för fel eller hur jag ska fixa det. Jag har frågat ridläraren och fått tips men tycker inte att vad jag än gör så hjälper det inte.
Visst, han går bättre och bättre i form, vi gör övningarna som vi ska.
Men….
Jag har aldrig fått känslan av att det går bra, av att vi kommunicerar ordentligt, funkar ihop eller liksom får till det där samarbetet som nog de flesta ryttare strävar efter.
Det jag iallafall nästan drömmer om att är få till den där känslan av att vara ett.
Att det bara funkar, att man inte behöver kämpa utan det bara flyter.
Jag har upplevt det några gånger genom åren.
Men aldrig varit i närheten av det med Ossi.
Men igår, igår äntligen efter cirka halva lektionen mitt i en övning med sidvärtsrörelser och mycket omställningar.
Då plötsligt bara gav han efter och det lossnade. Omställningarna flöt, han gick sidvärts och stannade hela tiden i fin form. Och det kändes till och med bekvämt att sitta ner i traven.
Sista diagonalen i “tävlingsskänkelvikning” kändes superbra.
Det bara funkade liksom, mer känsla av att be honom än få säga till.
Så jäkla grymt härlig känsla!
ÄNTLIGEN!
Så roligt, äntligen verkligen.
Jag kanske kan rida lite iallafall.
Sen blev det lite miljöträning när en pappa tyckte det var en lysande idé låta sina småbarn klättra på staketet till paddocken.. Medan vi red förbi. Ossi var sådär lycklig över det.
Men uppförde sig rätt bra trots det.
Stor e han men ganska lätt modell trots det
