This is Me

Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Undrar om folk är medvetna om hur ont eller gott de kan göra.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret.

Jag är förbannat trött på att bli sviken, trött på att folk bara lyssnar när de känner för det och när det passar dem. När jag kan göra något för dem..
Jag orkar inte ta tag i allt jag borde så jag skjuter upp det.
Det mesta känns totalt meningslöst just nu helt enkelt.
Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen
Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.

Små gester från många som gör att jag inte känner jag duger varken på jobbet eller privat.
Känner att folk inte bryr sig, väldigt få frågar hur man mår, vet inte om det är för att folk inte vågar, inte bryr sig eller inte vet vad de ska säga eller hur.
Men det känns värdelöst lik förbannat.
Det får mig att känna att ingen bryr sig eftersom ingen frågar.

Att känna så gör att jag är helt slut både mentalt och fysiskt.
Börjar komma obehagligt nära den där väggen igen.

Men bara hålla ihop, tugga på och så får se så lov att vända snart igen

Förmodligen sann bild men ändå svårt att ta till sig…

Insikt
Självinsikt
Mindre kul ibland

Men kanske kan det få mig växa, ändra mig
Göra både mig själv och andra mer nöjda med allt
Tänkte aldrig att jämförelser skulle ge sånt resultat men tanken slog ner som en blixt
Och det är väl egentligen bra, iallafall om det stämmer
Gör det inte det bör det visa sig det också.

En sak måste jag ta tag i, det insåg jag under kursen.
Det är inte hållbart helt enkelt.
Men har inte riktigt kommit på hur så det får växa till sig lite.
Andra saker från kursen har jag redan börjat agera lite efter, se om det kan ge nåt.

En annan sak måste jag också ta tag i men på nåt sätt bär det emot lite ändå.
Ibland är jag toksugen, sedan går det lite tid och jag börjar ångra mig, det går verkligen i vågor. Till viss del beror det på de omkring mig men i grunden är allt upp till mig.

Det är så lite som kan göra så mycket åt det positiva hållet.
Det är även så lite som kan göra saker åt det negativa hållet.
Undrar om människor är medvetna om att det krävs så lite för att få någon att antingen må så mycket bättre eller så mycket sämre.
Kan vara värt tänka på.

Kanske ska baka en kaka och bjuda jobbet på i veckan.
Gör ju mitt humör bättre oftast också 🙂

Drifting around everywhere and nowhere
Drifting by the wind, not being able to control where

Jag vet inte riktigt vad jag vill med någonting känns det som.
Tvivlar på så mycket på olika sätt.
Jag vet inte vart jag vill vara, vart jag vill höra hemma.
Vad jag vill göra eller hur jag vill göra.
Men jag antar att det ger sig, på ett eller annat sätt.
Att inte känna att jag hör hemma där jag vill vara känns fruktansvärt.
Att jag inte tillför något utan bara är där för att typ..

Behöver nog vila och komma till ro i skallen för att få ordning.
Få tillbaka energin igen för nu börjar det kännas som i vintras lite grann.
Om någon säger de vill vara min vän så tar jag på nåt sätt för givet att de vill prata med mig och ses nån gång ibland. Kolla hur jag mår och vad som händer i mitt liv.
På det sätt som jag är intresserad och frågar mina vänner hur de mår och så.
När jag inte får nåt sånt tillbaka börjar jag undra lite vad det är för vänskap, om vi har olika bilder och tankar av hur vänskap är eller om de andra helt enkelt inte bryr sig om mig som vän utan bara som nån ytlig bekant eller “hangaround”.
Men får se när jag får energi nog att ta itu med det om det inte visar sig.

Solnedgång på ena jobbet

Börjar känna mig tillbaka.
Hjärnan kändes inte som sirap på samma sätt idag.
Flöt bättre utan att jag fick kriga mot mig själv halva tiden.
Fick ventilera lite idag med en vän som verkar ha hjälpt.
Eller så var det tankarna igår som snurrade färdigt.
Men har lätt beslutsångest inför fredag, man ska inte låta mig besluta sånt.
Bekvämlighet mot vad jag vill, besegra rädslan eller låta den eventuellt växa.
Men kändes bättre på jobbet iaf även om jag e lite rädd för november.
Att byta människor och heller inte ha lika många att fråga.
Det kommer bli en utmaning. Men får väl så lov att gå.
Dock skönt med ett schema för första gången på länge.
Inte optimalt men det går det nog aldrig att få.
Bara hoppas det jag är rädd för ska hända inte händer.
Men får deala med det då isåfall.
Nu är fokus på närmaste månaden, komma in i en rytm.
Bearbeta vad som hände i lördags.
Försöka få tillbaka ett socialt liv.
Komma tillbaka till mig själv.
Så tar vi det därifrån sedan…