De i min närhet jag trivs att prata med vill jag inte mista.
Jag vill ha dem i mitt liv och jag vill prata med dem.
Men, det förutsätter ju att de ska vilja prata med mig.
Annars är det inte mycket till vänskap.
Saknaden gör ont
Det gör riktigt ont
Det händer igen och igen
Jag vet varför, jag vet att det inte är mitt fel, det har till och med förklarats varför, ingen bra förklaring och hela grejen totalt onödig men därför vet jag.
Lik förbannat gör det ont att mista den vänskapen, igen.
Jag är dock oerhört glad för de vänner som ställt upp för mig och som finns där.
Vissa mer oväntade än andra.
Kanske stämmer, om man nu kan älska sina vänner för mycket
