Eftertanke

Idag har tanken slagit mig, en väldigt oväntad tanke.
Att jag faktiskt kanske förtjänar att bli behandlad bättre än jag blir.
Inte av alla, men av några som jag ändå håller högt.
Att utgå från en sak är inte rättvist mot någon.

Jag tycker jag förtjänar ärlighet även om det är jobbigt.
Det är inte kul höra negativa saker men är det sanningen föredrar jag den alltid.
Jag föredrar att veta sanningen så jag kan utgå från den istället för att leva i en lögn.

Att bara duga när någon behöver nåt eller vill ha nåt av mig.
Det har jag enormt svårt för. Jag försöker ställa upp för mina vänner.
Jag värdesätter lojalitet oerhört högt och försöker även leva efter det själv så gott jag kan. Jag försöker behandla andra som jag vill att de ska behandla mig.
Ställa upp och vara där för dem som behöver hjälp eller stöd.
Men jag känner att jag misslyckas och jag gillar inte den känslan.

Jag känner mig som en belastning rent allmänt just nu.
Men att försöka ändra det eller förklara det verkar bara göra saker värre.

Försöker baka för att göra nåt som jag typ tror jag är bra på.
Men inte ens det räcker längre för även där saknas något.
Alldeles för mycket är en jakt just nu. Jakt på väldigt mycket olika saker men sammantaget blir det inte bra. Att jaga något som borde komma inifrån slutar inte bra.

Bättre

Rent generellt mår jag bättre.
Mentalt är det mycket bättre. Det positiva beskedet från läkaren hade nog mer effekt än jag trodde. Jag var nog helt enkelt betydligt mer påverkad än jag  trodde och kände.

Däremot är känslorna på utsidan. Reagerar på småsaker både upp och ner, även om ner inte är lika djupt och inte lika varaktigt. Men känsligt är det.
Är heller inte lika rent utmattad även om jag gärna skulla sova typ tre dagar i sträck eller nåt sånt. Däremot håller inte ryggen för det vilket gör det ironiskt.

Har insett att egenvärde helt enkelt kommer inifrån, däremot kommer jag få svårt leva efter det på ett bra tag men det är ju fortfarande fakta. Jag är bra på att säga det till andra men betydligt sämre på att leva efter det själv.
Vad gäller en del personer som haft stora roller under hösten har jag börjat komma till insikter, det ena är ingen direkt rolig insikt, den andra är nog bara bra.

Att inse att man bara duger när någon behöver en är inte första gången jag märker av. Men det här satt lite djupare, gjorde kanske inte ondare men sved ändå rejält. Att inte fråga hur någon mår ens utan bara direkt fråga om man kan göra det eller det.
Jag menar, visst, jag hjälper gärna mina vänner både privat och jobbmässigt men ska ni vara mina vänner räknar jag ändå lite med att ni bryr er om hur jag mår också, inte bara vad jag kan göra för er.

De som däremot ofta ställer upp utan att förvänta sig något, det är så att jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra något tillbaka. Det finns inget jag kan “betala” tillbaka med, därför blir jag mer glad när såna tillfällen dyker upp att de kanske ber om nåt.
Även om efterdyningen kanske inte blev som jag hoppats ändå.

Börjar nu bli nervös för onsdag och även för julen.
Det är så mycket som ska hinnas med och jag tar som vanligt ut att jag inte kommer få typ nån sömn i förväg och oroar mig för det också. Men det måste gå bra på onsdag, det bara måste.
Och julen lär gå den också, tror alla julklappar är fixade. Sista adresserna till julkorten skrevs idag. Bara frimärke och invänta rätt dag att posta dem på.