Så var vi där igen.
Jag mådde bra imorse, mådde bra när jag vaknade men nånstans på kvällen när bilen fått sina vinterdäck så dök humöret.
Jäkla hoppande på humöret och jag vet inte varför.
Extremt irriterande är det.
Och jag känner också att fel personer får ta för mycket skit av mitt humör.
Men med tanke på Cancerbeskedet i närheten så lär humöret inte stabilisera sig förrän det kommer ett bra besked där om typ 3 månader.
Helvetiska väntan. Och inget annat att göra än att vänta och hoppas.
Men det känns så fel att de vänner som orkar ställa upp gång på gång också är de som får ta allt negativt, jag vill inte lägga sånt på mina vänner. Men jag vill inte och tror inte jag klarar det själv heller så är oerhört tacksam för de som orkar finnas kvar.
Trygghet är det som saknas när man blir mycket ensam med sina tankar och det är mycket nytt och negativt i omlopp omkring. Bollplank också.
Samt de vänner som jag kan vara helt mig själv med, där jag inte behöver spela något spel eller förställa mig. Finns inte många sådana men de som finns är Guld värda.