Mamma fyllde år för några dagar sedan och då blir det traditionsenlig fika på landet.
I år bakade jag en schweizernötkladdkaka och en citronkladdkaka.
Kändes som folk tittade rätt konstigt när jag kom med hela tårtformen men så ovanligt kan det väl inte vara med folk som transporterar kakor?
Bordet är fint dukat för gästerna. Mina två kakor samt mammas citronbakelser.
Har till min stora glädje fått baka lite på beställning senaste veckorna.
Lite var en slump, fick frågan om jag hade en kaka att ge då kompisen blev sugen, hade råkat baka en tidigare samma dag bara för att jag kände för det.
Sedan ville visst några fler ha så blev det två kakor till som jag hoppas uppskattas.
Svårt veta när jag själv inte är där när de smakas av.
Men har fått lite rapporter denna gång.
Tycker det är väldigt kul att folk uppskattar det jag gör.
Får mig att känna att det faktiskt är något jag är bra på. Något som efterfrågas och uppskattas. Det är en positiv och rolig känsla 🙂
Mintkrokantkladdkaka som jag kände för att göra. 
Apelsinkrokankkladdkaka som beställdes
Mjölkchokladkladdkaka utan florsocker då beställaren inte gillar det.
Måste tänka till att alla funkar inte likadant.
Man tänker olika och hanterar saker olika.
Därför är det extra viktigt för mig att fokusera på det som är bra.
Inte det som är dåligt och som är lätt att tolka väldigt negativt.
Det går relativt bra just nu iallafall.
Viktigt med trevliga saker att hämta energi ifrån, bara en dryg vecka kvar med detta hemska schema som gör allt svårare.
Men när jag ser och hör hur många vänner och bekanta som mår dåligt i olika grad så blir jag orolig och ledsen. Det ska inte vara så.
Men jag kan inte göra något åt det mer än försöka finnas där i den mån jag själv orkar och de låter mig.
Däremot måste jag försöka ta tag i det som verkligen gnager mig.
Det är två saker, tror dock inte jag kan påverka den ena utan att det blir helt fel på alla sätt. Och det andra, det får nog bara ta tid helt enkelt.
Och så hoppas på en lösning som jag inte kan se hur den ska komma.
Men men, det kan ju gå, på nåt sätt. Nån gång kanske människor börjar tänka och lyssna.
För rastlös för att vilja sova.
För mycket tankar som rusar.
Om allt möjligt, framtiden, jobbet och flera vinklar på allt av det.
Känner jag gjort nåt fel men inte riktigt vet vad ens eller jagat mina vänner men försöker tänka att det bara är hjärnspöken för att jobbschemat ger en tung period.
Behöver nog semester eller iallafall mer ledigt, de där extrapassen var kanske inte så smarta men ändå värda det. Jag vill hjälpa mina vänner och ställa upp om jag kan.
Det kommer lösa sig den här gången också, utgångspunkten är bättre än i februari men sämre än november. Men det är dags att hitta styrka i mig själv för jag kommer vara där för mig själv, inte någon annan som ska bära mig.
Jag värdesätter de vänner som alltid ställer upp oerhört högt.
Enormt stöd och alltid trevligt prata med folk.
Dock känner jag mig som en belastning när jag mår dåligt utan egentlig orsak oftast. Men det gör att jag inte vill vara den som hör av mig, jag vill att andra ska vilja prata med mig också liksom.
Moln kan göra en riktigt cool bild ibland 🙂
Ett citat från tidningen Hembakat som jag tycker stämmer rätt bra in på hur jag tänker 🙂
Att bjuda på hembakade godsaker handlar om så mycket mer än det faktum att det är smarrigt. Det handlar om att du visar omtanke och lägger ner tid, och vad är väl mer kärleksfullt än det?
Jag gillar att bjuda på bakverk för att det är kul att göra andra glada och det är något som jag tycker jag är ganska bra på och mår bra av att hålla på med.
Här är några av de varianter jag gjort senaste månaderna.
Mjölkchokladkladdkaka med Centerbitar i
Citronkladdkaka
Apelsinkrokantkladdkaka
Jag bryr mig, kanske för mycket, vad vet jag men det är så jag funkar.
Dock verkar det gå att missförstå så det bara blir fel av allt.
Och då blir jag orolig på flera sätt och det blir en ond cirkel.
Jag bryr mig om mina vänner även när jag knappt har ork att bry mig om mig själv.
Jag oroar mig när jag märker att mina vänner mår dåligt, när de ändrar beteende drastiskt eller något annat.
Men jag vet inte vad jag kan göra åt det mer än att visa att jag bryr mig.
Försöker hjälpa så gott jag kan men känner mig så hjälplös.
Även när jag känner att den andra inte bryr sig så kan jag inte låta bli att fråga, finnas, bry mig.
Att en hel del verkar tycka det är jobbigt att någon frågar och bryr sig gör det än mer dubbelt men då får de väl säga ifrån, annars kommer jag fortsätta bry mig på det sätt jag önskar att andra ska bry sig om mig.
Men det gör ändå ont att känna att de som ska vara mina vänner inte bryr sig riktigt.
Att de inte bryr sig om hur jag mår. Eller inte verkar bry sig iallafall.
Vänskap ska gå åt båda håll för att det ska vara.
Men å andra sidan, det är ju bara mitt problem om jag inte kan sluta bry mig.
Dock vill jag inte sluta, jag bryr mig om dem som jag tycker förtjänar det. i en del fall när de inte ens själva tycker det.
Det här med att säga Nej
Jag kan ibland, men ju sämre jag mår desto svårare verkar det vara.
Då klarar jag inte att göra nån besviken eller irriterad även om det inte ens är rätt ord då det inte är mitt fel från början.
Men frågan är hur jag kommer må om två och en halv vecka.
Trots att jag verkligen ville vara ledig en 5a nästa vecka och med tanke på hur jag mår förmodligen verkligen skulle behöva det.
Jag menar, små sammanbrott på jobbet är sisådär roligt och nyttigt.
Men klarade inte säga nej, klarar inte att nån blir arg eller besviken på mig just nu.
Trots att det uppenbarligen hänt med tanke på andra saker som inte direkt får mig må bättre.
Så nu blir det jobb 2 nätter, ledig 3 dagar, jobb 2 nätter, ledig 1 dag, jobb 2 nätter, ledig 1 dag, jobb 5 nätter, ledig 3 dagar och sen jobb 3 nätter. Lyckas jag överleva det utan ens en fraktion av det stöd jag hade senast jag hade en sån period så får jag en 6a ledigt sen.
Men bara att tänka på det ger mig halvt ångest och känns som en svart vägg framför mig bokstavligt talat.
Egentligen inte över mängden pass för man hinner sova på hotellvändor.
Men det mentala. Jag tror dels att arbetsuppgifterna kommer bli för svåra och sen är jag väldigt skeptisk till om jag kommer klara det mentalt.
Gick knappt förut och har inte direkt bättre grund nu.
Men det tror ingen på, förstår inte riktigt varför folk inte kan tro mig när jag säger jag inte klarar det mentalt, det är liksom inget jag hittar på för skojs skull…
Jag har inte ens lust eller engagemang till sådant som var jätteviktigt för mig bara för några månader sedan.
Hammarbys fotbollsmatcher är ett väldigt tydligt exempel.
Förut fanns det nog inget som kunde få mig missa dem förutom ridning.
Nu får jag nästan övertala mig själv att gå och när det är bortamatch så känner jag knappt att jag vill se den.
Skidskyttet hade mitt intresse, Hammarby handboll också.
Men har till och med tappat en hel del för Chelsea som ändå leder ligan.
Jag orkar inte ens baka som förut.
Och när jag gör det tycker jag inte det är lika kul under tiden.
Efter är det kul att ha lyckats skapa något och det är väldigt bra terapi som får mig att må bättre eftersom det är något till och med jag tycker jag är iallafall helt okej på.
Att få göra andra glada genom att bjuda på något som blir uppskattat får mig att må bra också. Men frysen är full så det blir inte ens något bakande av kladdkakor på ett tag.
Bröd vore bra men den tiden har jag inte så det får också vänta.
På vad… Ja, bättre tider kanske.
Mirakel, jag vet inte riktigt.
En vändning i humör och handling…
Jag saknar den “idiot” jag var när Bajen ska lira.
Det känns helt fel att reagera så här och jag känner inte igen mig själv.
Mycket tankar men ingen energi
Fast det är det sällan första lediga dagen.
Alldeles för lite sömn blir det.
Men ska snart gå och sova igen. Sova bort den dyrbara ledigheten.
Men gör jag inte det så kommer det bli en betydligt längre och mindre “frivillig” ledighet.
Även om den tanken slagit mig många gånger senaste halvåret.
Det vore så förbannat skönt att slippa tänka på allt ett tag.
Fast det blir en massa annat att tänka igenom då istället så det är inte mycket bättre.
Men fysisk vila skulle det bli.
Mentalt däremot vet jag inte om det ens skulle bli bättre.
Lyckades precis klara mig i november men det var då inte min förtjänst.
Att ta på sig alla tänkbara fel blir inte bättre av såna situationer.
Det som kan lyfta mig är inte direkt svårt men också “out of my hands” på sätt och vis.
Oj vad många gånger jag funderat på hur jag ska lösa flera situationer men kommer hela tiden på mer motargument än för och vågar inte göra något då istället.
Vad jag är rädd för vet jag knappt själv, och ibland har jag inget direkt att förlora.
Men någonstans biter nåt till och tycker att jo det har jag, och det har jag nog.
Även om jag många gånger tvivlar också.
Känner inte riktigt igen mig själv på flera sätt och jag gillar det verkligen inte.
Förstår varför många drar sig undan, inte ens jag tycker jag är så rolig att umgås med när jag har en riktig dipp. De som orkar borde få medalj 🙂
Jag behöver hitta ett mål.
Något att satsa mot och på.
Som kräver både tankar och handling.
Just nu känns mycket som jag bara tar mig igenom dagarna.
Ganska meningslöst långa stunder.
Behöver skäl, orsak, någonting, en drivkraft igen.
Motivation…
Det som var på gång i april lät bra men verkar inte bli av alls.
Synd, men återigen kan jag inte hänga upp mig på andra.
Dock hade det varit jäkligt bra av flera skäl men men.
Stöd är bra men inte att bli buren, visst, jag kan erkänna att jag har behövt det och även ibland skulle behöva det kortare stunder men i det långa loppet är det inte hållbart.
Dock blev det nog bara fel av allt som vanligt.
Detta fall kanske inte hade varit att bära mig men en insats hade krävts.
En insats som jag nog inte är värd tror jag.
Så jag måste hitta något annat mål.
Men jag har ingen aning om vad eller hur jag ska hitta det.
Förslag mottages tacksamt!
Det var en mycket trevlig dag och gott fika samt alla gäster och mamma var nöjda.