Visst, man säger det alltid, det stämmer långtifrån alltid.
Men vid herrarnas höjdhopp igår stämde det verkligen.
Scenerna när Barshim och Tamberi bestämmer sig för att dela guldet och glädjen efter är bland det vackraste och renaste jag sett.
Att se hur de går från halvförtvivlan i tron att de måste hoppa om, att en av dem mister sin dröm till att själva kunna bestämma att de tar varsitt guld. Ingen prestige där utan bara drömmar som går i uppfyllelse.
Tamberi verkade inte kunna tro det var sant med tanke på glädjescenerna som utspelade sig. Barshim såg glad ut men något mer samlad.
Bland det finaste jag sett. Och det blev lika bra på medaljceremonin idag.
De till och med gav varandra medaljen då arrangörerna på grund av Covid inte hänger medaljer om halsen på utövarna i dessa spel.
Jag blir på riktigt glad och rörd av att se sånt här.
Killarna är tydligen nära vänner och har stöttat varandra genom brutala skador senaste åren. Tamberi var storfavorit till OS i Rio men drog av hälsenan en månad innan. Barshim trasade sönder sin fot totalt för något år sedan.
Båda var i högform, det var underbart se dem hoppa, vackert. Jag älskar höjdhopp sen många år och hoppades en av dem skulle vinna, att båda gjorde det blev en stor bonus!
