Dagen började bra.
Även julafton gick tankarna bra. Trevliga samtal och det som behövdes för att tydligen underbygga de positiva tankarna. Oväntade kommentarer också som gjorde det bra.
Men ikväll så kom de negativa tankarna och inkräktade. Väldigt ovälkomna.
Och jag vet inte ens riktigt varför…
Tror mycket beror på möjligheter som är kortvariga och försvinner utan att tas tillvara.
Men samtidigt så är det bäst så, det tror jag faktiskt.
Och nu har jag fått en släng prestationsångest istället. Av flera orsaker.
Kommer jag klara av närmaste 3 veckorna med allt jobb.
Både fysiskt och psykiskt kommer det bli en rejäl påfrestning.
Att några ord bara kan ha den effekten. Och nästan säkert inte menat så heller.
Tålamod och balansgång.
Vinnande koncept, men de förbannade negativa tankarna kommer och slår sig in då.
Vet vad som kan få bort dem, men egentligen bara för stunden och det som vinner mest är tålamod och väntan. Men det är en inre strid som jag inte gillar att behöva ta.
Aldrig varit så förut. Är det måendet eller hur kommunikation fungerar idag.
Frågan är om jag vinner eller förlorar hur jag än gör. Moment 22 typ…
E dock förbannat trött på vissa saker.
Att bara duga när vissa vill något, det är enormt irriterande.
Kan inte göra något åt det.
Tänker inte höra av mig direkt… Men samtidigt så vill jag ju prata med dem.
Jag höll dem som mina vänner innan jag började tänka efter.
Delvis är det nog för att jag mådde så dåligt och det klarar inte alla av att hantera.
Att de som orkat gjort det som de gjort är jag enormt imponerad av och tacksam för.
Kan inte tacka dem nog men jag försöker visa hur glad jag är för dem.
Mycket är bara en fråga om tid, tankar, kompromiss och förståelse.
Inse att alla är olika och fungerar olika på alla områden.
Förståelse är något många måste jobba på. Empati verkar vara okänt för vissa.
Att få så fruktansvärda nyheter som en vän fick häromdagen får mig att tänka till.
Fy fan vad hemskt, bara tanken är oerhört skrämmande, går inte ta in, vill inte ta in.
Det ska inte hända! Punkt!