För mycket stress, för mycket oljud hemma så det blir för lite återhämtning, alla måsten även om de i vissa, säkert rätt många, fall kommer från mig själv.
Nånstans går gränsen, men det går att pusha den, däremot är det kanske inte så smart…
Det återstår att se. Allt har en slutlig gräns.
Jag vet inte riktigt vart den ligger numera, närmare än förut. Det känns just nu som jag har total mental soppatorsk, energin är slut. Hjärnan går på halvfart och tankarna är inte logiska alls många gånger.
Men känslan nu av att bara misslyckas med det mesta, inte kunna fullfölja det jag vill och borde och sen för att toppa allt så går knät sönder på riktigt. Rehab som med tur får det bra på ett halvår, annars operation och sen mer rehab. Jag menar, med tanke på hur jag läker kan alla gissa hur bra jag tror rehab kommer att räcka…
Så ingen ordentligt träning, inte kunna gå som jag vill, definitivt inte så mycket som jag vill och en hel del andra begränsningar.
Hur länge orkar jag kämpa mot övermäktiga odds?Jag vet inte, är inte helt sugen på att ta reda på det men lär väl bli så illa tvungen.Knäskadan blev verkligen droppen, den tog all energi jag hade kvar och lämnade en stark känsla av hopplös- och meningslöshet som jag inte vet hur jag ska komma ur.
Har inget bra sätt samla ny energi på nu.
Orkar inte “jaga” vänner överhuvudtaget.
Vet inte alls vad jag orkar mer än existera just nu men då vet jag också att jag inte samlar energi på det sättet i längden.
Jag behöver tanka med trevliga vänner, roliga upplevelser och liknande. Men jag är inget roligt sällskap så får väl börja med att försöka bryta den cirkeln på nåt sätt.
Alla sätt och tips mottages tacksamt.
Får väl hoppas bakning som brukar vara terapi kan fungera lite iallafall, måste bara hitta någon som vill beställa lite…