Det är enormt frustrerande att inte orka det jag orkade förut. Än mer för att det egentligen inte är något jag gjort utan den förbannade Post-coviden som ställer till det.
Att inte orka det man tycker man ska orka eller bör orka, eller åtminstone det man orkade förut. Eller jag orkade förut. Det har blivit bättre sen december men så fort det blir för mycket ett tag, på ett sätt jag klarade förut men tydligen inte nu, så säger kroppen ifrån, minnet sviker igen och utmattningen sätter in.
Orkar då inte ens eller vill inte iallafall, sätta på TVn på kvällarna utan ligger i soffan och tittar i taket medan jag lyssnar på en ljudbok.
Känner inte igen mig själv men får helt enkelt anpassa mig så länge tills kroppen tänker göra som jag vill på heltid igen…
Men att inte orka det jag verkligen vill orka, i vissa fall även behöver orka, det är extremt frustrerande. Men det går bara att pressa sig själv fysiskt och mentalt till en viss gräns.
Sen är det helt enkelt stopp, kroppen säger ifrån totalt och skallen följer efter eller går före.
Då är det vila som gäller, mental eller fysisk eller ibland både och.
Har haft den balansgången över ett halvår, det är även svårt att förklara för folk eller i vissa fall få dem förstå. Det är inte mitt val, jag orkar helt enkelt inte oavsett hur gärna jag skulle vilja.
Jag måste då prioritera saker som måste göras och inte kan skjutas upp framför saker jag gärna vill göra men som krockar eller ligger samma dag då jag just nu oftast inte orkar mer än en “större” sak per dag. Trycker jag in mer saker av olika orsaker så får jag “betala” på kvällen och/eller dagen efter.
Det är oerhört tråkigt och även påfrestande att känna att vissa blir nästan sura för att jag inte kan göra vissa saker för att kroppen helt enkelt säger ifrån.
Det är även fruktansvärt svårt göra nåt åt, dels för att jag inte riktigt vet varför jag inte orkar eller vad jag inte orkar, vart är min gräns den här gången.
Men sen kanske det också gäller att inse att jag inte behöver orka allt. Vissa saker kan vänta, vissa saker kanske man bara gör för att göra andra glada, inte för att man riktigt själv vill men känner man borde.
Men bara hoppas det blir bättre igen när jag kan/får vila lite mer så småningom framöver.
Vill träffa folk, göra roliga sociala saker och leva livet.
Men det får väl så lov att ta den tid det tar med mer planering och utspridning av de roliga sakerna. Och så hoppas på förståelse.
