Känslan av att jag verkligen skulle behöva prata med någon, någon som känner mig och som går bolla med.
Har en del beslut jag behöver ta men jag vet inte hur och jag vet inte hur jag ska komma fram till nåt.
Jag saknar vänskapen som fanns, saknar personerna som var mina nära vänner, som förstod mig och som jag verkligen kunde prata med om allt.
Hade definitivt velat prata med någon av dem nu.
Se om någon annan dyker upp, hoppas kan jag ju alltid.
Skulle behöva lite hjälp för att komma fram till hur jag ska hantera ett par situationer och beslut över framtiden som behöver tas rätt snart egentligen. Skulle behöva bolla tankar och idéer med någon som känner mig.
Skulle behöva riktig kvalitetstid med några bra vänner lite oftare, tankar så mycket positiv energi av sånt, men är ju svårt ha på beställning.
Tid och liv, saker att göra för alla och olika tider.
Planering blir A och O men också prioritering från alla håll.
Att välja bort saker är en sak, att säga en sak för att sen själv motbevisa det gör mest ont. Prioriteringar säger väldigt mycket.
Ord är en sak, det är handlingar som talar.
Hade 3 stora mål inför året, har lyckats med ett, nästan lyckats med det andra men det tredje hänger väldigt löst.
Så lätt känna misslyckande när det borde gå ta fasta på det jag ändå lyckats med. Varför är det så mycket lättare välja det negativa över det positiva?
