Hur viktigt är rutin?

Det är mycket tankar nu.
Fast ändå lite lugnare än senaste veckorna får jag säga.
Mest om jobbet men lite om fritiden och vänner och allt runtomkring också.
Rutin har kommit att betyda något helt nytt för mig nu sen jag testat annat helt nytt.
Och jag vet inte riktigt om jag klarar av omställningen som krävs.
Jag vet verkligen inte.

Vill inte ge någon rätt men å andra sidan gör jag det inte för någon annan vare sig jag klarar det eller väljer att ge upp. Det är mitt liv och det är jag som ska leva det.

Hade ett par riktigt positiva stunder förra veckan men allt vägs över av det på andra sidan liksom. Det är fel men det är svårt att ändra på sig.
Jag försöker dock. Försöker hålla fast vid det positiva och behålla den känslan.
Tänka att det negativa kan jag inte påverka, än mindre innan det hänt.

Hur viktiga är rutinerna för mig?
Hur mycket är jag beredd satsa?
Vad klarar jag av och vem bedömer det?
Vad är vana och vad är feghet?
Vad är osäkerhet och vad är rädsla?
Vad är rutin och vad är slentrian?

Tankarna snurrar runt dessa saker.
Är lite rädd för att jobba just nu men det är väl bara bita ihop tills det ger sig?
Hoppas på lite mer positiva saker och kanske våga lite mer denna vecka.
Försöker ha kompisens ord i skallen och det funkar till viss del.

Behövde lite terapi förra veckan så bakade denna apelsinkrokantkladdkaka.
Synd jag inte vågar ställa ut kakorna på jobbet, då hade jag kunnat baka mer.

Nja men det löser sig :-)

Skallen verkar ha återhämtat sig sen incidenten förra helgen.
Det känns bra iaf. Fast var seg idag så får väl se imorgon om det var därför eller bara sömnbrist och stress.
Det kan komma efter dock så var bra få det erbjudandet från chefen idag.

Ett enkelt “Hej, hur mår du” är så mycket värt för mig.
Att på det sättet märka att jag betyder något för någon annan.
Istället för att känna jag är till besvär för mina vänner.

Är både ledsen och arg över att ha fallit i samma fälla igen.
Nån gång kanske jag lär mig.
Men å andra sidan kanske det är värt ha fel några gånger för att ha rätt också.

Skulle inte behövas mycket för att få lite energi men det lär inte hända.
Men jag har snart klarat av den här tuffa vändan. Bara kämpa på som jag vet att jag kan. När det e avklarat så det blir vila och lite socialt och annat fix så kommer energin också tillbaka ☺

Alla funkar olika men jag funkar inte så som en del verkar tro.
Jag litar på folk tills de bevisar motsatsen men sedan är det svårt vinna tillbaka förtroendet.
Jag saknar dock en del personer i mitt liv som har funnits förut.
Kanske ska försöka igen när energin kommer tillbaka med de rutiner som ser lite lovande ut framöver, dock ett stort orosmoln men jag kan inte göra så mycket åt det i förväg liksom så försöker sluta oroa mig och fokusera på det jag kan påverka.

Nepp, dags att sova inför två helpass, 12h, på nya jobbet.
De första nattpassen där..
Skapligt nervös för jag är väldigt osäker på om jag faktiskt klarar av det här jobbet egentligen.

På rätt spår igen

Börjar känna mig tillbaka.
Hjärnan kändes inte som sirap på samma sätt idag.
Flöt bättre utan att jag fick kriga mot mig själv halva tiden.
Fick ventilera lite idag med en vän som verkar ha hjälpt.
Eller så var det tankarna igår som snurrade färdigt.
Men har lätt beslutsångest inför fredag, man ska inte låta mig besluta sånt.
Bekvämlighet mot vad jag vill, besegra rädslan eller låta den eventuellt växa.
Men kändes bättre på jobbet iaf även om jag e lite rädd för november.
Att byta människor och heller inte ha lika många att fråga.
Det kommer bli en utmaning. Men får väl så lov att gå.
Dock skönt med ett schema för första gången på länge.
Inte optimalt men det går det nog aldrig att få.
Bara hoppas det jag är rädd för ska hända inte händer.
Men får deala med det då isåfall.
Nu är fokus på närmaste månaden, komma in i en rytm.
Bearbeta vad som hände i lördags.
Försöka få tillbaka ett socialt liv.
Komma tillbaka till mig själv.
Så tar vi det därifrån sedan…

Så lite ger så mycket

Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu. Men det ger sig nog. Varit mycket senaste tiden.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Så lite kan ge så mycket

Saknar att vara betydelsefull för någon, att betyda något.
Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Ensam men de finns nog där

Jag känner mig ensam många gånger.
Orkar inte jaga de som jag hoppas och tror är mina vänner.
Känner mig bara till besvär när det nästan alltid är jag som hör av mig.
Jag vill att andra ska vilja prata med mig så inte bara jag vill prata med dem.
För då känner jag mig bara efterhängsen och det är ingen rolig känsla.
Men vissa betyder så mycket att det ändå är värt det.
Tror jag
Men det är så mycket härligare när nån efterfrågar mitt sällskap eller tar initiativ att prata med mig.
Bara fråga hur jag mår eller hur saker går.
Att de inte tar för givet att jag finns kvar i längden om de inte gör någon ansträngning alls.
För visst, jag finns nog kvar men förtroendet försvinner bit för bit.

Mjölkchokladkladdkaka till arbetsplatsen

När utbildningen nu nästan var klar så ville jag bjuda arbetsplatsen på mjölkchokladkladdkaka.
Var lite rädd för hur det skulle gå men valde att testa och bara ställa fram den i pentryt.
Den verkar ju gått att äta iallafall för efter sex timmar var den slut. Är väl runt 20 som jobbar där men var ändå kul den gick åt så pass fort.
De som sa nåt sa iallafall att den var väldigt god och det var kul att höra.

Varför är det positiva så svårt tro på?

Att det ska vara så förbannat svårt att ta något positivt som just positivt.
Det ska vridas och vändas och tolkas tills det om inte blir negativt så iallafall att det är någon baktanke eller görs “som pity favor” typ…
Blir så trött på mig själv då.
Men måste ju vara ett steg att man är medveten om det iaf.

Bra början på dagen, synd andra halvan och med provet inte riktigt gick som jag velat.
Hjärnan var inte med pga för dålig sömn…
Men men, gick ju inte skräp heller så det kanske löser sig till mållinjen nästa tisdag trots allt även om jag tvivlar för känns som det är mycket jag inte kan som jag borde kunna eller måste kunna då.

Hmm, nu sova så är det nya tag med allt imorgon.
Men nu är jag ännu mer rädd för nästa prov som ska vara svårare..

Nervös över förändringens orkanvindar

Troligen är alla känslor en följd av att jag är sjukt nervös.
Så fruktansvärt nervös över kommande veckor och framtiden att jag inte vet hur jag ska hantera det. Livrädd att inte klara det men nästan lika rädd för att klara det för då blir allt på riktigt och det som kommer då har jag så grundmurad rädsla och känsla av att jag inte kommer klara av. Och det gör mig rädd och ännu mer nervös.

Vilsen, förvirrad, trött, ledsen, en känsla av att inte duga till för varken jobb eller vänner eller något alls ungefär.
Bara att jag inte klarar ens de enklaste saker utan att göra eller säga nåt fel.
Vågar inte försöka sånt jag inte är säker på jag klarar.
Småsaker får mig att må så dåligt att det är löjligt medan andra saker går att skaka av sig enkelt när det borde vara omöjligt.
Mycket beror på den stormvind av förändring som varit senate veckorna och kommer bli än mer påtaglig de veckor som kommer.

Tillsammans med det är den här oron för om det kommer funka, räcker det, räcker jag.
Klarar inte minsta kritik just nu och stör mig på att jag är så svag.
Den där känslan av att vara till besvär för allt och alla är extrem just nu.
Brukar bli så när mitt humör har sina rejäla svackor, hoppas den blir kortvarig denna gång. Vill inte försöka prata med nån för jag känner bara att jag tränger mig på.
Får helt enkelt klara mig igenom det här själv på nåt sätt.
Men var länge sen jag var så här nära sjukskriva mig från jobbet för att jag helt enkelt inte orkar mer just nu. Mentalt slut utan att riktigt veta varför.