Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen, sänkte det uppblossande hoppet jag fått om att äntligen få känna att jag duger.
Bara inse att det här kanske inte är nåt för mig ändå, att polaren hade rätt som vanligt.
Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.
Vet några jag gärna hade pratat om det med men det är också tydligt att de inte är intresserade.
Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret rejält
Humöret går verkligen upp och ner de här dagarna.
Tankarna kan lätt gå i en spiral som tvingar dem själva neråt.
Oftast krävs det inte så mycket för att vända spiralen men det är galet svårt att göra det själv även om jag blivit bättre.
Ska bli grymt skönt med lite ledigt.
Och nog välbehövligt
Nog en sann bild men också väldigt svår ta till sig i de lägena..
