Ensam men de finns nog där

Jag känner mig ensam många gånger.
Orkar inte jaga de som jag hoppas och tror är mina vänner.
Känner mig bara till besvär när det nästan alltid är jag som hör av mig.
Jag vill att andra ska vilja prata med mig så inte bara jag vill prata med dem.
För då känner jag mig bara efterhängsen och det är ingen rolig känsla.
Men vissa betyder så mycket att det ändå är värt det.
Tror jag
Men det är så mycket härligare när nån efterfrågar mitt sällskap eller tar initiativ att prata med mig.
Bara fråga hur jag mår eller hur saker går.
Att de inte tar för givet att jag finns kvar i längden om de inte gör någon ansträngning alls.
För visst, jag finns nog kvar men förtroendet försvinner bit för bit.

This entry was posted in Blogg. Bookmark the permalink.

Leave a Reply