Jag bryr mig, kanske för mycket, vad vet jag men det är så jag funkar.
Dock verkar det gå att missförstå så det bara blir fel av allt.
Och då blir jag orolig på flera sätt och det blir en ond cirkel.
Jag bryr mig om mina vänner även när jag knappt har ork att bry mig om mig själv.
Jag oroar mig när jag märker att mina vänner mår dåligt, när de ändrar beteende drastiskt eller något annat.
Men jag vet inte vad jag kan göra åt det mer än att visa att jag bryr mig.
Försöker hjälpa så gott jag kan men känner mig så hjälplös.
Även när jag känner att den andra inte bryr sig så kan jag inte låta bli att fråga, finnas, bry mig.
Att en hel del verkar tycka det är jobbigt att någon frågar och bryr sig gör det än mer dubbelt men då får de väl säga ifrån, annars kommer jag fortsätta bry mig på det sätt jag önskar att andra ska bry sig om mig.
Men det gör ändå ont att känna att de som ska vara mina vänner inte bryr sig riktigt.
Att de inte bryr sig om hur jag mår. Eller inte verkar bry sig iallafall.
Vänskap ska gå åt båda håll för att det ska vara.
Men å andra sidan, det är ju bara mitt problem om jag inte kan sluta bry mig.
Dock vill jag inte sluta, jag bryr mig om dem som jag tycker förtjänar det. i en del fall när de inte ens själva tycker det.