Framtiden på jobbet känns ganska mörk efter dagens möte.
Visst, man ska vara glad man har ett jobb.
Och nej, man måste inte älska det man gör.
Men det ska väl helst inte leda till att man går in i väggen för att man knäcks mentalt?
Att säga
“Vi behöver din hjälp” låter ju förbannat mycket bättre än
“Så här kommer vi göra” vilket de testade sist men då fanns motargument.
Det gör det inte nu.
Eller jo det gör det, men inget som kommer funka på samma sätt.
Även om dessa argument egentligen borde funka bättre för de är starkare och viktigare.
Även om jag tror att maj och juni (verkligen förhoppningsvis) kommer lösa sig och juli nog funkar, så känns det lite som att efter semestern i augusti krävs det nån form av mindre mirakel för att det ska lösa sig.
Att titta ditåt känns lite som att se en stor svart vägg torna upp sig.
Och vet att den inte riktigt går att undvika hur jag än svänger.
Må gå att tvärnita kanske men frågan är om det lönar sig eller ens funkar.
Just nu vet jag inte vad jag ska göra.
Känns inte riktigt som att jag kan göra något.
Har ingen direkt att bolla med heller vilket hade varit skönt.
Men å andra sidan så är mina problem mina problem.
I övrigt så stör det mig hur små saker verkligen påverkar mig numera.
Mest negativt tyvärr, men även så kan små saker vända en hel dag positivt när de händer.
Att bara känna att någon bryr sig kan vända en ond cirkel av negativt tänkande.