Jag känner en stor saknad efter vissa människor.
Såna jag trott och även en del av dem fortfarande tror och räknar bland mina vänner.
Men det är bara jag som hör av mig först.
Och till slut vill jag inte det för då känner jag bara att jag jagar folk och är till besvär.
Inte att de egentligen vill prata med mig.
Vill man ha kontakt med mig så bör man ju faktiskt höra av sig för eller senare.
Men jag saknar verkligen att prata med flera stycken.
Men visst, är det inte riktiga vänner så är det väl ingen förlust.
Fast det känns ju som det ändå för att jag trivs med dem och har gillat att prata med dem.
Men det är som det är. Bara att leva med och se vad som händer.
Men det är inte första gången det händer och antagligen inte sista.
Fast senaste månaderna kan jag också förstå folk på ett annat sätt att de inte hör av sig. Dels för att jag inte direkt varit rolig att prata med och dels för att de kanske tror att de stör mig eller att jag inte vill att nån ska höra av sig när jag mår dåligt.
Det är dock helt fel för jag blir alltid glad när vänner hör av sig och visar att de bryr sig.
Får mig alltid att må bättre 🙂