Jag har så länge jag kan komma ihåg lidit av prestationsångest.
Tycker sällan det jag gör är bra nog eller räcker till.
Varken i skolan, på jobbet eller bland vänner, jag känner mig inte bra nog eller att jag duger för det jag ska göra eller knappt vara ungefär.
Det är en väldigt påfrestande känsla som säkerligen ofta är fel men det är väldigt svårt att ändra det tankesättet när det verkligen rotat sig.
Jag kan också känna att jag får det bekräftat många gånger även om det kanske också är en övertolkning. Det är så mycket lättare att tolka saker negativt än positivt och därför ser jag det nog inte alltid för vad det är.
Jag försöker dock jobba på att tolka saker mer positivt överlag, det är en lång process men den är iallafall inledd. Går bra ibland och sämre ibland.
Därför är jag typ livrädd för det som kommer inom några veckor på jobbet.
Ska lära mig helt nya system och helst ska man vara fullärd när man börjar för att inte bli en belastning i driften för övriga. Det är min känsla iallafall även om det sägs annat.
Gör mig livrädd och jag känner mig nästan uppgiven inför det hela.
Känns som de inte tänkt igenom det hela riktigt eller utgår från att alla lär sig på samma sätt. Jag behöver nog mer tid än många, iallafall för att känna mig säker på vad jag gör.
Jag tror faktiskt inte det kommer gå nu när jag fått en första inblick i hur systemet ser ut och ska arbetas i.
Än mindre när det verkar si och så med att få upplärning, den ska dirigeras ut uppifrån och jag vet inte riktigt hur det kommer gå till eller om det kommer fungera.
Men får väl ta saken i egna händer så småningom, igen, för att försöka ge mig själv förutsättningar för att klara övergången.
Väldigt nervös och skulle tro det skapar rätt stor underliggande stress som jag definitivt inte behöver just nu. Lite för mycket som hänt och händer just nu.
Och det verkar inte vilja sluta i år. Så ser inte riktigt fram emot närmaste halvåret typ.
Skulle bara vilja landa lite i allt på nåt sätt. Men ska leta rätt på någon att ventilera det hela med och se om det kanske går att spåra vart den här prestationsångesten och rädslan för att misslyckas faktiskt kommer ifrån.
