Humöret har berg- och dalbana

Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen, sänkte det uppblossande hoppet jag fått om att äntligen få känna att jag duger.
Bara inse att det här kanske inte är nåt för mig ändå, att polaren hade rätt som vanligt.

Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.
Vet några jag gärna hade pratat om det med men det är också tydligt att de inte är intresserade.
Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret rejält

Humöret går verkligen upp och ner de här dagarna.
Tankarna kan lätt gå i en spiral som tvingar dem själva neråt.
Oftast krävs det inte så mycket för att vända spiralen men det är galet svårt att göra det själv även om jag blivit bättre.

Ska bli grymt skönt med lite ledigt.
Och nog välbehövligt

Nog en sann bild men också väldigt svår ta till sig i de lägena..

Humöret har berg- och dalbana

Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Undrar om folk är medvetna om hur ont eller gott de kan göra.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret.

Jag är förbannat trött på att bli sviken, trött på att folk bara lyssnar när de känner för det och när det passar dem. När jag kan göra något för dem..
Jag orkar inte ta tag i allt jag borde så jag skjuter upp det.
Det mesta känns totalt meningslöst just nu helt enkelt.
Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen
Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.

Små gester från många som gör att jag inte känner jag duger varken på jobbet eller privat.
Känner att folk inte bryr sig, väldigt få frågar hur man mår, vet inte om det är för att folk inte vågar, inte bryr sig eller inte vet vad de ska säga eller hur.
Men det känns värdelöst lik förbannat.
Det får mig att känna att ingen bryr sig eftersom ingen frågar.

Att känna så gör att jag är helt slut både mentalt och fysiskt.
Börjar komma obehagligt nära den där väggen igen.

Men bara hålla ihop, tugga på och så får se så lov att vända snart igen

Förmodligen sann bild men ändå svårt att ta till sig…

Saknad vänskap

De i min närhet jag trivs att prata med vill jag inte mista.
Jag vill ha dem i mitt liv och jag vill prata med dem.
Men, det förutsätter ju att de ska vilja prata med mig.
Annars är det inte mycket till vänskap.

Saknaden gör ont
Det gör riktigt ont
Det händer igen och igen
Jag vet varför, jag vet att det inte är mitt fel, det har till och med förklarats varför, ingen bra förklaring och hela grejen totalt onödig men därför vet jag.

Lik förbannat gör det ont att mista den vänskapen, igen.
Jag är dock oerhört glad för de vänner som ställt upp för mig och som finns där.
Vissa mer oväntade än andra.

Kanske stämmer, om man nu kan älska sina vänner för mycket