På rätt spår igen

Börjar känna mig tillbaka.
Hjärnan kändes inte som sirap på samma sätt idag.
Flöt bättre utan att jag fick kriga mot mig själv halva tiden.
Fick ventilera lite idag med en vän som verkar ha hjälpt.
Eller så var det tankarna igår som snurrade färdigt.
Men har lätt beslutsångest inför fredag, man ska inte låta mig besluta sånt.
Bekvämlighet mot vad jag vill, besegra rädslan eller låta den eventuellt växa.
Men kändes bättre på jobbet iaf även om jag e lite rädd för november.
Att byta människor och heller inte ha lika många att fråga.
Det kommer bli en utmaning. Men får väl så lov att gå.
Dock skönt med ett schema för första gången på länge.
Inte optimalt men det går det nog aldrig att få.
Bara hoppas det jag är rädd för ska hända inte händer.
Men får deala med det då isåfall.
Nu är fokus på närmaste månaden, komma in i en rytm.
Bearbeta vad som hände i lördags.
Försöka få tillbaka ett socialt liv.
Komma tillbaka till mig själv.
Så tar vi det därifrån sedan…

Så lite ger så mycket

Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu. Men det ger sig nog. Varit mycket senaste tiden.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Så lite kan ge så mycket

Saknar att vara betydelsefull för någon, att betyda något.
Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Ensam men de finns nog där

Jag känner mig ensam många gånger.
Orkar inte jaga de som jag hoppas och tror är mina vänner.
Känner mig bara till besvär när det nästan alltid är jag som hör av mig.
Jag vill att andra ska vilja prata med mig så inte bara jag vill prata med dem.
För då känner jag mig bara efterhängsen och det är ingen rolig känsla.
Men vissa betyder så mycket att det ändå är värt det.
Tror jag
Men det är så mycket härligare när nån efterfrågar mitt sällskap eller tar initiativ att prata med mig.
Bara fråga hur jag mår eller hur saker går.
Att de inte tar för givet att jag finns kvar i längden om de inte gör någon ansträngning alls.
För visst, jag finns nog kvar men förtroendet försvinner bit för bit.

Mjölkchokladkladdkaka till arbetsplatsen

När utbildningen nu nästan var klar så ville jag bjuda arbetsplatsen på mjölkchokladkladdkaka.
Var lite rädd för hur det skulle gå men valde att testa och bara ställa fram den i pentryt.
Den verkar ju gått att äta iallafall för efter sex timmar var den slut. Är väl runt 20 som jobbar där men var ändå kul den gick åt så pass fort.
De som sa nåt sa iallafall att den var väldigt god och det var kul att höra.

Varför är det positiva så svårt tro på?

Att det ska vara så förbannat svårt att ta något positivt som just positivt.
Det ska vridas och vändas och tolkas tills det om inte blir negativt så iallafall att det är någon baktanke eller görs “som pity favor” typ…
Blir så trött på mig själv då.
Men måste ju vara ett steg att man är medveten om det iaf.

Bra början på dagen, synd andra halvan och med provet inte riktigt gick som jag velat.
Hjärnan var inte med pga för dålig sömn…
Men men, gick ju inte skräp heller så det kanske löser sig till mållinjen nästa tisdag trots allt även om jag tvivlar för känns som det är mycket jag inte kan som jag borde kunna eller måste kunna då.

Hmm, nu sova så är det nya tag med allt imorgon.
Men nu är jag ännu mer rädd för nästa prov som ska vara svårare..