Väggen; krock eller hinner jag stanna/svänga..

Det här med att säga Nej
Jag kan ibland, men ju sämre jag mår desto svårare verkar det vara.
Då klarar jag inte att göra nån besviken eller irriterad även om det inte ens är rätt ord då det inte är mitt fel från början.

Men frågan är hur jag kommer må om två och en halv vecka.
Trots att jag verkligen ville vara ledig en 5a nästa vecka och med tanke på hur jag mår förmodligen verkligen skulle behöva det.
Jag menar, små sammanbrott på jobbet är sisådär roligt och nyttigt.
Men klarade inte säga nej, klarar inte att nån blir arg eller besviken på mig just nu.
Trots att det uppenbarligen hänt med tanke på andra saker som inte direkt får mig må bättre.

Så nu blir det jobb 2 nätter, ledig 3 dagar, jobb 2 nätter, ledig 1 dag, jobb 2 nätter, ledig 1 dag, jobb 5 nätter, ledig 3 dagar och sen jobb 3 nätter. Lyckas jag överleva det utan ens en fraktion av det stöd jag hade senast jag hade en sån period så får jag en 6a ledigt sen.
Men bara att tänka på det ger mig halvt ångest och känns som en svart vägg framför mig bokstavligt talat.

Egentligen inte över mängden pass för man hinner sova på hotellvändor.
Men det mentala. Jag tror dels att arbetsuppgifterna kommer bli för svåra och sen är jag väldigt skeptisk till om jag kommer klara det mentalt.
Gick knappt förut och har inte direkt bättre grund nu.
Men det tror ingen på, förstår inte riktigt varför folk inte kan tro mig när jag säger jag inte klarar det mentalt, det är liksom inget jag hittar på för skojs skull…

Letar engagemang

Jag har inte ens lust eller engagemang till sådant som var jätteviktigt för mig bara för några månader sedan.
Hammarbys fotbollsmatcher är ett väldigt tydligt exempel.
Förut fanns det nog inget som kunde få mig missa dem förutom ridning.
Nu får jag nästan övertala mig själv att gå och när det är bortamatch så känner jag knappt att jag vill se den.
Skidskyttet hade mitt intresse, Hammarby handboll också.
Men har till och med tappat en hel del för Chelsea som ändå leder ligan.

Jag orkar inte ens baka som förut.
Och när jag gör det tycker jag inte det är lika kul under tiden.
Efter är det kul att ha lyckats skapa något och det är väldigt bra terapi som får mig att må bättre eftersom det är något till och med jag tycker jag är iallafall helt okej på.
Att få göra andra glada genom att bjuda på något som blir uppskattat får mig att må bra också. Men frysen är full så det blir inte ens något bakande av kladdkakor på ett tag.

Bröd vore bra men den tiden har jag inte så det får också vänta.
På vad… Ja, bättre tider kanske.
Mirakel, jag vet inte riktigt.
En vändning i humör och handling…

Jag saknar den “idiot” jag var när Bajen ska lira.
Det känns helt fel att reagera så här och jag känner inte igen mig själv.

Energibrist med tankar

Mycket tankar men ingen energi
Fast det är det sällan första lediga dagen.
Alldeles för lite sömn blir det.
Men ska snart gå och sova igen. Sova bort den dyrbara ledigheten.

Men gör jag inte det så kommer det bli en betydligt längre och mindre “frivillig” ledighet.
Även om den tanken slagit mig många gånger senaste halvåret.
Det vore så förbannat skönt att slippa tänka på allt ett tag.
Fast det blir en massa annat att tänka igenom då istället så det är inte mycket bättre.
Men fysisk vila skulle det bli.
Mentalt däremot vet jag inte om det ens skulle bli bättre.
Lyckades precis klara mig i november men det var då inte min förtjänst.

Att ta på sig alla tänkbara fel blir inte bättre av såna situationer.
Det som kan lyfta mig är inte direkt svårt men också “out of my hands” på sätt och vis.
Oj vad många gånger jag funderat på hur jag ska lösa flera situationer men kommer hela tiden på mer motargument än för och vågar inte göra något då istället.
Vad jag är rädd för vet jag knappt själv, och ibland har jag inget direkt att förlora.
Men någonstans biter nåt till och tycker att jo det har jag, och det har jag nog.
Även om jag många gånger tvivlar också.

Känner inte riktigt igen mig själv på flera sätt och jag gillar det verkligen inte.
Förstår varför många drar sig undan, inte ens jag tycker jag är så rolig att umgås med när jag har en riktig dipp. De som orkar borde få medalj 🙂

Mål?

Jag behöver hitta ett mål.
Något att satsa mot och på.
Som kräver både tankar och handling.

Just nu känns mycket som jag bara tar mig igenom dagarna.
Ganska meningslöst långa stunder.
Behöver skäl, orsak, någonting, en drivkraft igen.
Motivation…

Det som var på gång i april lät bra men verkar inte bli av alls.
Synd, men återigen kan jag inte hänga upp mig på andra.
Dock hade det varit jäkligt bra av flera skäl men men.

Stöd är bra men inte att bli buren, visst, jag kan erkänna att jag har behövt det och även ibland skulle behöva det kortare stunder men i det långa loppet är det inte hållbart.
Dock blev det nog bara fel av allt som vanligt.
Detta fall kanske inte hade varit att bära mig men en insats hade krävts.
En insats som jag nog inte är värd tror jag.

Så jag måste hitta något annat mål.
Men jag har ingen aning om vad eller hur jag ska hitta det.
Förslag mottages tacksamt!

Ord och handling

Konsekvens och handling, eller kanske snarare handling och konsekvens.
Beroende på hur man tänker och väljer att agera.
Jag brukar säga att handling säger mer än ord,
Det är rätt sant då det är väldigt lätt att säga massa vackra saker eller saker överhuvudtaget men det kräver något helt annat för att leva upp till det.
Däremot ska jag inte förneka att det är trevligt att höra positiva saker också även om de inte är lika lätta att tro på om inte handling följer efter.

Samtidigt kan ord skada nästan lika mycket som handling.
Inte fysiskt men psykiskt.
Ett förfluget ord, ogenomtänkt eller kanske meningen kan skada mer och längre än en fysisk skada.
Minnen är värre än blåmärken.

 

Har dykt upp lite saker senaste veckan som gör att jag har lite svårt tackla framtiden.
Vet inte vad jag ska göra riktigt.
Har några idéer men inga jag tror jag kan genomföra.
Inte för att jag inte vill eller inte ska försöka utan för att jag inte tror jag är bra nog.

Som vanligt spökar den tanken.
Att jag inte duger och egentligen mest är till besvär för alla jag vill umgås eller prata med.
Men nånstans inom mig vet jag att det inte stämmer. Oftast…
Men vissa ord och/eller handlingar kan lätt förstärka den bilden och den är bra mycket lättare att krossa än den är att bygga upp igen.
Det krävs så mycket positivt för att bygga upp den och så väldigt lite negativt för att rasera den helt.

Framtid

Framtiden på jobbet känns ganska mörk efter dagens möte.
Visst, man ska vara glad man har ett jobb.
Och nej, man måste inte älska det man gör.
Men det ska väl helst inte leda till att man går in i väggen för att man knäcks mentalt?

Att säga
“Vi behöver din hjälp” låter ju förbannat mycket bättre än
“Så här kommer vi göra” vilket de testade sist men då fanns motargument.
Det gör det inte nu.
Eller jo det gör det, men inget som kommer funka på samma sätt.
Även om dessa argument egentligen borde funka bättre för de är starkare och viktigare.

Även om jag tror att maj och juni (verkligen förhoppningsvis) kommer lösa sig och juli nog funkar, så känns det lite som att efter semestern i augusti krävs det nån form av mindre mirakel för att det ska lösa sig.
Att titta ditåt känns lite som att se en stor svart vägg torna upp sig.
Och vet att den inte riktigt går att undvika hur jag än svänger.
Må gå att tvärnita kanske men frågan är om det lönar sig eller ens funkar.

Just nu vet jag inte vad jag ska göra.
Känns inte riktigt som att jag kan göra något.
Har ingen direkt att bolla med heller vilket hade varit skönt.
Men å andra sidan så är mina problem mina problem.

I övrigt så stör det mig hur små saker verkligen påverkar mig numera.
Mest negativt tyvärr, men även så kan små saker vända en hel dag positivt när de händer.
Att bara känna att någon bryr sig kan vända en ond cirkel av negativt tänkande.

Saknad

Jag känner en stor saknad efter vissa människor.
Såna jag trott och även en del av dem fortfarande tror och räknar bland mina vänner.
Men det är bara jag som hör av mig först.
Och till slut vill jag inte det för då känner jag bara att jag jagar folk och är till besvär.
Inte att de egentligen vill prata med mig.
Vill man ha kontakt med mig så bör man ju faktiskt höra av sig för eller senare.
Men jag saknar verkligen att prata med flera stycken.

Men visst, är det inte riktiga vänner så är det väl ingen förlust.
Fast det känns ju som det ändå för att jag trivs med dem och har gillat att prata med dem.
Men det är som det är. Bara att leva med och se vad som händer.
Men det är inte första gången det händer och antagligen inte sista.

Fast senaste månaderna kan jag också förstå folk på ett annat sätt att de inte hör av sig. Dels för att jag inte direkt varit rolig att prata med och dels för att de kanske tror att de stör mig eller att jag inte vill att nån ska höra av sig när jag mår dåligt.
Det är dock helt fel för jag blir alltid glad när vänner hör av sig och visar att de bryr sig.
Får mig alltid att må bättre 🙂