Humöret har berg- och dalbana

Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Undrar om folk är medvetna om hur ont eller gott de kan göra.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret.

Jag är förbannat trött på att bli sviken, trött på att folk bara lyssnar när de känner för det och när det passar dem. När jag kan göra något för dem..
Jag orkar inte ta tag i allt jag borde så jag skjuter upp det.
Det mesta känns totalt meningslöst just nu helt enkelt.
Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen
Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.

Små gester från många som gör att jag inte känner jag duger varken på jobbet eller privat.
Känner att folk inte bryr sig, väldigt få frågar hur man mår, vet inte om det är för att folk inte vågar, inte bryr sig eller inte vet vad de ska säga eller hur.
Men det känns värdelöst lik förbannat.
Det får mig att känna att ingen bryr sig eftersom ingen frågar.

Att känna så gör att jag är helt slut både mentalt och fysiskt.
Börjar komma obehagligt nära den där väggen igen.

Men bara hålla ihop, tugga på och så får se så lov att vända snart igen

Förmodligen sann bild men ändå svårt att ta till sig…

Insikt och Självinsikt

Insikt
Självinsikt
Mindre kul ibland

Men kanske kan det få mig växa, ändra mig
Göra både mig själv och andra mer nöjda med allt
Tänkte aldrig att jämförelser skulle ge sånt resultat men tanken slog ner som en blixt
Och det är väl egentligen bra, iallafall om det stämmer
Gör det inte det bör det visa sig det också.

En sak måste jag ta tag i, det insåg jag under kursen.
Det är inte hållbart helt enkelt.
Men har inte riktigt kommit på hur så det får växa till sig lite.
Andra saker från kursen har jag redan börjat agera lite efter, se om det kan ge nåt.

En annan sak måste jag också ta tag i men på nåt sätt bär det emot lite ändå.
Ibland är jag toksugen, sedan går det lite tid och jag börjar ångra mig, det går verkligen i vågor. Till viss del beror det på de omkring mig men i grunden är allt upp till mig.

Det är så lite som kan göra så mycket åt det positiva hållet.
Det är även så lite som kan göra saker åt det negativa hållet.
Undrar om människor är medvetna om att det krävs så lite för att få någon att antingen må så mycket bättre eller så mycket sämre.
Kan vara värt tänka på.

Kanske ska baka en kaka och bjuda jobbet på i veckan.
Gör ju mitt humör bättre oftast också 🙂

Trodde tydligen för mycket

Jag har så mycket jag vill just nu. Tyckte vissa saker börjat ordna sig men istället verkar det bli ett antal steg bakåt igen. Har fått ordning på viljan men det går inte riktigt själv ändå. Ett steg i rätt riktning är det dock men för att nå målet är det många steg kvar och skulle inte skada med lite hjälp utifrån men å andra sidan så är man sin egen lyckas smed. Vill man något får man klara det själv. Är helt värdelöst att vara beroende av någon annan, oavsett vad det gäller.

Varför trodde jag det skulle bli annorlunda den här gången?
Varför tror jag alltid att bara för att jag försöker göra saker och ställa upp och hjälpa andra att det ska betala tillbaka?
Visst, det gör det ibland men alltför ofta är det bara tomma ord.

Ord kan göra något väldigt bra, de kan stärka och bygga upp, få en att må bra.
Men en del ord måste även backas upp av handlingar och det är där jag känner att jag mest mår dåligt. Folk säger saker som de sedan inte backar upp med handling och i längden är det sårande.
Jag känner att jag bara duger när de vill ha nåt, att jag inte duger som jag är.

Men jag kanske inbillar mig, övertolkar och övertänker, säkert till viss del men inte allt.
Och det är hur jag mår som det handlar om, mår jag dåligt av hur folk agerar så gör jag, även om det är för att jag tolker det fel eller inte.
Ingen rök utan eld i det här fallet heller.

Tur det alltid är kul att baka 🙂

Vad vill jag och hur med vad?

Drifting around everywhere and nowhere
Drifting by the wind, not being able to control where

Jag vet inte riktigt vad jag vill med någonting känns det som.
Tvivlar på så mycket på olika sätt.
Jag vet inte vart jag vill vara, vart jag vill höra hemma.
Vad jag vill göra eller hur jag vill göra.
Men jag antar att det ger sig, på ett eller annat sätt.
Att inte känna att jag hör hemma där jag vill vara känns fruktansvärt.
Att jag inte tillför något utan bara är där för att typ..

Behöver nog vila och komma till ro i skallen för att få ordning.
Få tillbaka energin igen för nu börjar det kännas som i vintras lite grann.
Om någon säger de vill vara min vän så tar jag på nåt sätt för givet att de vill prata med mig och ses nån gång ibland. Kolla hur jag mår och vad som händer i mitt liv.
På det sätt som jag är intresserad och frågar mina vänner hur de mår och så.
När jag inte får nåt sånt tillbaka börjar jag undra lite vad det är för vänskap, om vi har olika bilder och tankar av hur vänskap är eller om de andra helt enkelt inte bryr sig om mig som vän utan bara som nån ytlig bekant eller “hangaround”.
Men får se när jag får energi nog att ta itu med det om det inte visar sig.

Solnedgång på ena jobbet

Hur viktigt är rutin?

Det är mycket tankar nu.
Fast ändå lite lugnare än senaste veckorna får jag säga.
Mest om jobbet men lite om fritiden och vänner och allt runtomkring också.
Rutin har kommit att betyda något helt nytt för mig nu sen jag testat annat helt nytt.
Och jag vet inte riktigt om jag klarar av omställningen som krävs.
Jag vet verkligen inte.

Vill inte ge någon rätt men å andra sidan gör jag det inte för någon annan vare sig jag klarar det eller väljer att ge upp. Det är mitt liv och det är jag som ska leva det.

Hade ett par riktigt positiva stunder förra veckan men allt vägs över av det på andra sidan liksom. Det är fel men det är svårt att ändra på sig.
Jag försöker dock. Försöker hålla fast vid det positiva och behålla den känslan.
Tänka att det negativa kan jag inte påverka, än mindre innan det hänt.

Hur viktiga är rutinerna för mig?
Hur mycket är jag beredd satsa?
Vad klarar jag av och vem bedömer det?
Vad är vana och vad är feghet?
Vad är osäkerhet och vad är rädsla?
Vad är rutin och vad är slentrian?

Tankarna snurrar runt dessa saker.
Är lite rädd för att jobba just nu men det är väl bara bita ihop tills det ger sig?
Hoppas på lite mer positiva saker och kanske våga lite mer denna vecka.
Försöker ha kompisens ord i skallen och det funkar till viss del.

Behövde lite terapi förra veckan så bakade denna apelsinkrokantkladdkaka.
Synd jag inte vågar ställa ut kakorna på jobbet, då hade jag kunnat baka mer.

Nja men det löser sig :-)

Skallen verkar ha återhämtat sig sen incidenten förra helgen.
Det känns bra iaf. Fast var seg idag så får väl se imorgon om det var därför eller bara sömnbrist och stress.
Det kan komma efter dock så var bra få det erbjudandet från chefen idag.

Ett enkelt “Hej, hur mår du” är så mycket värt för mig.
Att på det sättet märka att jag betyder något för någon annan.
Istället för att känna jag är till besvär för mina vänner.

Är både ledsen och arg över att ha fallit i samma fälla igen.
Nån gång kanske jag lär mig.
Men å andra sidan kanske det är värt ha fel några gånger för att ha rätt också.

Skulle inte behövas mycket för att få lite energi men det lär inte hända.
Men jag har snart klarat av den här tuffa vändan. Bara kämpa på som jag vet att jag kan. När det e avklarat så det blir vila och lite socialt och annat fix så kommer energin också tillbaka ☺

Alla funkar olika men jag funkar inte så som en del verkar tro.
Jag litar på folk tills de bevisar motsatsen men sedan är det svårt vinna tillbaka förtroendet.
Jag saknar dock en del personer i mitt liv som har funnits förut.
Kanske ska försöka igen när energin kommer tillbaka med de rutiner som ser lite lovande ut framöver, dock ett stort orosmoln men jag kan inte göra så mycket åt det i förväg liksom så försöker sluta oroa mig och fokusera på det jag kan påverka.

Nepp, dags att sova inför två helpass, 12h, på nya jobbet.
De första nattpassen där..
Skapligt nervös för jag är väldigt osäker på om jag faktiskt klarar av det här jobbet egentligen.

På rätt spår igen

Börjar känna mig tillbaka.
Hjärnan kändes inte som sirap på samma sätt idag.
Flöt bättre utan att jag fick kriga mot mig själv halva tiden.
Fick ventilera lite idag med en vän som verkar ha hjälpt.
Eller så var det tankarna igår som snurrade färdigt.
Men har lätt beslutsångest inför fredag, man ska inte låta mig besluta sånt.
Bekvämlighet mot vad jag vill, besegra rädslan eller låta den eventuellt växa.
Men kändes bättre på jobbet iaf även om jag e lite rädd för november.
Att byta människor och heller inte ha lika många att fråga.
Det kommer bli en utmaning. Men får väl så lov att gå.
Dock skönt med ett schema för första gången på länge.
Inte optimalt men det går det nog aldrig att få.
Bara hoppas det jag är rädd för ska hända inte händer.
Men får deala med det då isåfall.
Nu är fokus på närmaste månaden, komma in i en rytm.
Bearbeta vad som hände i lördags.
Försöka få tillbaka ett socialt liv.
Komma tillbaka till mig själv.
Så tar vi det därifrån sedan…

Så lite kan ge så mycket

Saknar att vara betydelsefull för någon, att betyda något.
Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Ensam men de finns nog där

Jag känner mig ensam många gånger.
Orkar inte jaga de som jag hoppas och tror är mina vänner.
Känner mig bara till besvär när det nästan alltid är jag som hör av mig.
Jag vill att andra ska vilja prata med mig så inte bara jag vill prata med dem.
För då känner jag mig bara efterhängsen och det är ingen rolig känsla.
Men vissa betyder så mycket att det ändå är värt det.
Tror jag
Men det är så mycket härligare när nån efterfrågar mitt sällskap eller tar initiativ att prata med mig.
Bara fråga hur jag mår eller hur saker går.
Att de inte tar för givet att jag finns kvar i längden om de inte gör någon ansträngning alls.
För visst, jag finns nog kvar men förtroendet försvinner bit för bit.

Mjölkchokladkladdkaka till arbetsplatsen

När utbildningen nu nästan var klar så ville jag bjuda arbetsplatsen på mjölkchokladkladdkaka.
Var lite rädd för hur det skulle gå men valde att testa och bara ställa fram den i pentryt.
Den verkar ju gått att äta iallafall för efter sex timmar var den slut. Är väl runt 20 som jobbar där men var ändå kul den gick åt så pass fort.
De som sa nåt sa iallafall att den var väldigt god och det var kul att höra.