Skulle behöva en vän att prata med

Känslan av att jag verkligen skulle behöva prata med någon, någon som känner mig och som går bolla med.
Har en del beslut jag behöver ta men jag vet inte hur och jag vet inte hur jag ska komma fram till nåt.
Jag saknar vänskapen som fanns, saknar personerna som var mina nära vänner, som förstod mig och som jag verkligen kunde prata med om allt.
Hade definitivt velat prata med någon av dem nu.
Se om någon annan dyker upp, hoppas kan jag ju alltid.

Skulle behöva lite hjälp för att komma fram till hur jag ska hantera ett par situationer och beslut över framtiden som behöver tas rätt snart egentligen. Skulle behöva bolla tankar och idéer med någon som känner mig.
Skulle behöva riktig kvalitetstid med några bra vänner lite oftare, tankar så mycket positiv energi av sånt, men är ju svårt ha på beställning.
Tid och liv, saker att göra för alla och olika tider.
Planering blir A och O men också prioritering från alla håll.

Att välja bort saker är en sak, att säga en sak för att sen själv motbevisa det gör mest ont. Prioriteringar säger väldigt mycket.
Ord är en sak, det är handlingar som talar.

Hade 3 stora mål inför året, har lyckats med ett, nästan lyckats med det andra men det tredje hänger väldigt löst.
Så lätt känna misslyckande när det borde gå ta fasta på det jag ändå lyckats med. Varför är det så mycket lättare välja det negativa över det positiva?

Lite som den här blåsiga himlen känns min hjärna just nu…

Vad är värt vad?

Pengar, jobb, fritid, må bra av att gå till jobbet, känna sig välkommen där och önskad eller bara kunna tjäna sina pengar på ett kanske bättre sätt och då kunna försöka ha mer och bättre fritid.
Det här med att lägga krokben för sig själv är kanske också rätt onödigt.

Prestationsånget är ingen bra följeslagare, den sporrar ibland, får mig att faktiskt göra saker jag inte tror jag kan klara.
Men den får mig också att avstå från saker jag vill för att jag inte vågar riskera att inte klara dem.

Så många tankar om vad jag kan, vill och borde.
Måste bolla det med någon, frågan är om någon orkar, kan och vill.

Saknad som gör ont

Saknaden efter att kunna ringa och prata med dig är extrem
Det är löjligt hur mycket jag skulle vilja prata med dig om allt möjligt
Det känns som ett dåligt skämt
Men att förlora den här vänskapen gör ont på riktigt
Det får mig att önska saker som inte är jag, sånt jag egentligen inte alls vill önska åt andra, men jag gör det ändå
Och jag avskyr mig själv  för det. Men önskar det ändå.
För den här saknaden vill jag inte leva med

 

Humöret har berg- och dalbana

Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen, sänkte det uppblossande hoppet jag fått om att äntligen få känna att jag duger.
Bara inse att det här kanske inte är nåt för mig ändå, att polaren hade rätt som vanligt.

Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.
Vet några jag gärna hade pratat om det med men det är också tydligt att de inte är intresserade.
Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret rejält

Humöret går verkligen upp och ner de här dagarna.
Tankarna kan lätt gå i en spiral som tvingar dem själva neråt.
Oftast krävs det inte så mycket för att vända spiralen men det är galet svårt att göra det själv även om jag blivit bättre.

Ska bli grymt skönt med lite ledigt.
Och nog välbehövligt

Nog en sann bild men också väldigt svår ta till sig i de lägena..

Saknad vänskap

De i min närhet jag trivs att prata med vill jag inte mista.
Jag vill ha dem i mitt liv och jag vill prata med dem.
Men, det förutsätter ju att de ska vilja prata med mig.
Annars är det inte mycket till vänskap.

Saknaden gör ont
Det gör riktigt ont
Det händer igen och igen
Jag vet varför, jag vet att det inte är mitt fel, det har till och med förklarats varför, ingen bra förklaring och hela grejen totalt onödig men därför vet jag.

Lik förbannat gör det ont att mista den vänskapen, igen.
Jag är dock oerhört glad för de vänner som ställt upp för mig och som finns där.
Vissa mer oväntade än andra.

Kanske stämmer, om man nu kan älska sina vänner för mycket

Trodde tydligen för mycket

Jag har så mycket jag vill just nu. Tyckte vissa saker börjat ordna sig men istället verkar det bli ett antal steg bakåt igen. Har fått ordning på viljan men det går inte riktigt själv ändå. Ett steg i rätt riktning är det dock men för att nå målet är det många steg kvar och skulle inte skada med lite hjälp utifrån men å andra sidan så är man sin egen lyckas smed. Vill man något får man klara det själv. Är helt värdelöst att vara beroende av någon annan, oavsett vad det gäller.

Varför trodde jag det skulle bli annorlunda den här gången?
Varför tror jag alltid att bara för att jag försöker göra saker och ställa upp och hjälpa andra att det ska betala tillbaka?
Visst, det gör det ibland men alltför ofta är det bara tomma ord.

Ord kan göra något väldigt bra, de kan stärka och bygga upp, få en att må bra.
Men en del ord måste även backas upp av handlingar och det är där jag känner att jag mest mår dåligt. Folk säger saker som de sedan inte backar upp med handling och i längden är det sårande.
Jag känner att jag bara duger när de vill ha nåt, att jag inte duger som jag är.

Men jag kanske inbillar mig, övertolkar och övertänker, säkert till viss del men inte allt.
Och det är hur jag mår som det handlar om, mår jag dåligt av hur folk agerar så gör jag, även om det är för att jag tolker det fel eller inte.
Ingen rök utan eld i det här fallet heller.

Tur det alltid är kul att baka 🙂

Positiv påverkan, så lätt men så svårt

Det krävs så lite för att allt ska få en positiv vändning, en oväntad kontakt från någon, ett snällt ord, en komplimang eller bara att någon frågar hur man mår.
Sånt gör mig glad och det går att leva på, få energi av ett bra tag.
Däremot krävs det ännu mindre för att vända allt till negativt. Och det är så synd och så irriterande. Varför är det lättare att tolka saker negativt än positivt?
Missförstå saker så att allt blir helt fel.
Men allt är bättre, det finns något av en balans.
Nu måste jag ordna grunden på nåt sätt, ta några beslut om vad jag kan, vill och borde göra.
Är tacksam för de vänner jag har som har hängt med genom det här året.
Tror inte alla förstår hur mycket de betyder för mig.
Eller vad de gör, hur mycket det betyder för mig.

Umgås med såna här söta pälsbollar och andra djur får mig alltid att må bättre.
Och det är kul att fota också 🙂

Nja men det löser sig :-)

Skallen verkar ha återhämtat sig sen incidenten förra helgen.
Det känns bra iaf. Fast var seg idag så får väl se imorgon om det var därför eller bara sömnbrist och stress.
Det kan komma efter dock så var bra få det erbjudandet från chefen idag.

Ett enkelt “Hej, hur mår du” är så mycket värt för mig.
Att på det sättet märka att jag betyder något för någon annan.
Istället för att känna jag är till besvär för mina vänner.

Är både ledsen och arg över att ha fallit i samma fälla igen.
Nån gång kanske jag lär mig.
Men å andra sidan kanske det är värt ha fel några gånger för att ha rätt också.

Skulle inte behövas mycket för att få lite energi men det lär inte hända.
Men jag har snart klarat av den här tuffa vändan. Bara kämpa på som jag vet att jag kan. När det e avklarat så det blir vila och lite socialt och annat fix så kommer energin också tillbaka ☺

Alla funkar olika men jag funkar inte så som en del verkar tro.
Jag litar på folk tills de bevisar motsatsen men sedan är det svårt vinna tillbaka förtroendet.
Jag saknar dock en del personer i mitt liv som har funnits förut.
Kanske ska försöka igen när energin kommer tillbaka med de rutiner som ser lite lovande ut framöver, dock ett stort orosmoln men jag kan inte göra så mycket åt det i förväg liksom så försöker sluta oroa mig och fokusera på det jag kan påverka.

Nepp, dags att sova inför två helpass, 12h, på nya jobbet.
De första nattpassen där..
Skapligt nervös för jag är väldigt osäker på om jag faktiskt klarar av det här jobbet egentligen.

Så lite ger så mycket

Känner mig inte speciellt motiverad till något alls just nu. Men det ger sig nog. Varit mycket senaste tiden.
Hoppas det bara är efterdyningar från i lördags så det går över med tiden.
Men något måste ändras på flera plan, jag måste bara komma på vad och hur. Ta beslut och satsa på dem.

Blir så glad när någon hör av sig, när någon bryr sig och frågar hur jag mår.
Frågar om jag vill umgås eller bara snacka lite.
Oväntade gester är de mest positiva.

Nervös över förändringens orkanvindar

Troligen är alla känslor en följd av att jag är sjukt nervös.
Så fruktansvärt nervös över kommande veckor och framtiden att jag inte vet hur jag ska hantera det. Livrädd att inte klara det men nästan lika rädd för att klara det för då blir allt på riktigt och det som kommer då har jag så grundmurad rädsla och känsla av att jag inte kommer klara av. Och det gör mig rädd och ännu mer nervös.

Vilsen, förvirrad, trött, ledsen, en känsla av att inte duga till för varken jobb eller vänner eller något alls ungefär.
Bara att jag inte klarar ens de enklaste saker utan att göra eller säga nåt fel.
Vågar inte försöka sånt jag inte är säker på jag klarar.
Småsaker får mig att må så dåligt att det är löjligt medan andra saker går att skaka av sig enkelt när det borde vara omöjligt.
Mycket beror på den stormvind av förändring som varit senate veckorna och kommer bli än mer påtaglig de veckor som kommer.

Tillsammans med det är den här oron för om det kommer funka, räcker det, räcker jag.
Klarar inte minsta kritik just nu och stör mig på att jag är så svag.
Den där känslan av att vara till besvär för allt och alla är extrem just nu.
Brukar bli så när mitt humör har sina rejäla svackor, hoppas den blir kortvarig denna gång. Vill inte försöka prata med nån för jag känner bara att jag tränger mig på.
Får helt enkelt klara mig igenom det här själv på nåt sätt.
Men var länge sen jag var så här nära sjukskriva mig från jobbet för att jag helt enkelt inte orkar mer just nu. Mentalt slut utan att riktigt veta varför.