Skulle behöva en vän att prata med

Känslan av att jag verkligen skulle behöva prata med någon, någon som känner mig och som går bolla med.
Har en del beslut jag behöver ta men jag vet inte hur och jag vet inte hur jag ska komma fram till nåt.
Jag saknar vänskapen som fanns, saknar personerna som var mina nära vänner, som förstod mig och som jag verkligen kunde prata med om allt.
Hade definitivt velat prata med någon av dem nu.
Se om någon annan dyker upp, hoppas kan jag ju alltid.

Skulle behöva lite hjälp för att komma fram till hur jag ska hantera ett par situationer och beslut över framtiden som behöver tas rätt snart egentligen. Skulle behöva bolla tankar och idéer med någon som känner mig.
Skulle behöva riktig kvalitetstid med några bra vänner lite oftare, tankar så mycket positiv energi av sånt, men är ju svårt ha på beställning.
Tid och liv, saker att göra för alla och olika tider.
Planering blir A och O men också prioritering från alla håll.

Att välja bort saker är en sak, att säga en sak för att sen själv motbevisa det gör mest ont. Prioriteringar säger väldigt mycket.
Ord är en sak, det är handlingar som talar.

Hade 3 stora mål inför året, har lyckats med ett, nästan lyckats med det andra men det tredje hänger väldigt löst.
Så lätt känna misslyckande när det borde gå ta fasta på det jag ändå lyckats med. Varför är det så mycket lättare välja det negativa över det positiva?

Lite som den här blåsiga himlen känns min hjärna just nu…

Vad är värt vad?

Pengar, jobb, fritid, må bra av att gå till jobbet, känna sig välkommen där och önskad eller bara kunna tjäna sina pengar på ett kanske bättre sätt och då kunna försöka ha mer och bättre fritid.
Det här med att lägga krokben för sig själv är kanske också rätt onödigt.

Prestationsånget är ingen bra följeslagare, den sporrar ibland, får mig att faktiskt göra saker jag inte tror jag kan klara.
Men den får mig också att avstå från saker jag vill för att jag inte vågar riskera att inte klara dem.

Så många tankar om vad jag kan, vill och borde.
Måste bolla det med någon, frågan är om någon orkar, kan och vill.

Saknad som gör ont

Saknaden efter att kunna ringa och prata med dig är extrem
Det är löjligt hur mycket jag skulle vilja prata med dig om allt möjligt
Det känns som ett dåligt skämt
Men att förlora den här vänskapen gör ont på riktigt
Det får mig att önska saker som inte är jag, sånt jag egentligen inte alls vill önska åt andra, men jag gör det ändå
Och jag avskyr mig själv  för det. Men önskar det ändå.
För den här saknaden vill jag inte leva med

 

Humöret har berg- och dalbana

Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen, sänkte det uppblossande hoppet jag fått om att äntligen få känna att jag duger.
Bara inse att det här kanske inte är nåt för mig ändå, att polaren hade rätt som vanligt.

Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.
Vet några jag gärna hade pratat om det med men det är också tydligt att de inte är intresserade.
Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret rejält

Humöret går verkligen upp och ner de här dagarna.
Tankarna kan lätt gå i en spiral som tvingar dem själva neråt.
Oftast krävs det inte så mycket för att vända spiralen men det är galet svårt att göra det själv även om jag blivit bättre.

Ska bli grymt skönt med lite ledigt.
Och nog välbehövligt

Nog en sann bild men också väldigt svår ta till sig i de lägena..

Humöret har berg- och dalbana

Det krävs så lite för att humöret ska gå upp, det krävs dock nästan ännu mindre för att det ska sjunka som fan igen.
Undrar om folk är medvetna om hur ont eller gott de kan göra.
Ett enkelt “Hur mår du” eller egentligen bara att någon hälsar eller hör av sig utan direkt orsak räcker för att höja humöret.

Jag är förbannat trött på att bli sviken, trött på att folk bara lyssnar när de känner för det och när det passar dem. När jag kan göra något för dem..
Jag orkar inte ta tag i allt jag borde så jag skjuter upp det.
Det mesta känns totalt meningslöst just nu helt enkelt.
Fick dåliga nyheter på jobbet häromdagen
Önskar nån kunde hjälpa mig med besluten men det går inte, hade dock varit bra med nån att bolla dem med men få förstår och än färre orkar.

Små gester från många som gör att jag inte känner jag duger varken på jobbet eller privat.
Känner att folk inte bryr sig, väldigt få frågar hur man mår, vet inte om det är för att folk inte vågar, inte bryr sig eller inte vet vad de ska säga eller hur.
Men det känns värdelöst lik förbannat.
Det får mig att känna att ingen bryr sig eftersom ingen frågar.

Att känna så gör att jag är helt slut både mentalt och fysiskt.
Börjar komma obehagligt nära den där väggen igen.

Men bara hålla ihop, tugga på och så får se så lov att vända snart igen

Förmodligen sann bild men ändå svårt att ta till sig…

Saknad vänskap

De i min närhet jag trivs att prata med vill jag inte mista.
Jag vill ha dem i mitt liv och jag vill prata med dem.
Men, det förutsätter ju att de ska vilja prata med mig.
Annars är det inte mycket till vänskap.

Saknaden gör ont
Det gör riktigt ont
Det händer igen och igen
Jag vet varför, jag vet att det inte är mitt fel, det har till och med förklarats varför, ingen bra förklaring och hela grejen totalt onödig men därför vet jag.

Lik förbannat gör det ont att mista den vänskapen, igen.
Jag är dock oerhört glad för de vänner som ställt upp för mig och som finns där.
Vissa mer oväntade än andra.

Kanske stämmer, om man nu kan älska sina vänner för mycket

Insikt och Självinsikt

Insikt
Självinsikt
Mindre kul ibland

Men kanske kan det få mig växa, ändra mig
Göra både mig själv och andra mer nöjda med allt
Tänkte aldrig att jämförelser skulle ge sånt resultat men tanken slog ner som en blixt
Och det är väl egentligen bra, iallafall om det stämmer
Gör det inte det bör det visa sig det också.

En sak måste jag ta tag i, det insåg jag under kursen.
Det är inte hållbart helt enkelt.
Men har inte riktigt kommit på hur så det får växa till sig lite.
Andra saker från kursen har jag redan börjat agera lite efter, se om det kan ge nåt.

En annan sak måste jag också ta tag i men på nåt sätt bär det emot lite ändå.
Ibland är jag toksugen, sedan går det lite tid och jag börjar ångra mig, det går verkligen i vågor. Till viss del beror det på de omkring mig men i grunden är allt upp till mig.

Det är så lite som kan göra så mycket åt det positiva hållet.
Det är även så lite som kan göra saker åt det negativa hållet.
Undrar om människor är medvetna om att det krävs så lite för att få någon att antingen må så mycket bättre eller så mycket sämre.
Kan vara värt tänka på.

Kanske ska baka en kaka och bjuda jobbet på i veckan.
Gör ju mitt humör bättre oftast också 🙂

Trodde tydligen för mycket

Jag har så mycket jag vill just nu. Tyckte vissa saker börjat ordna sig men istället verkar det bli ett antal steg bakåt igen. Har fått ordning på viljan men det går inte riktigt själv ändå. Ett steg i rätt riktning är det dock men för att nå målet är det många steg kvar och skulle inte skada med lite hjälp utifrån men å andra sidan så är man sin egen lyckas smed. Vill man något får man klara det själv. Är helt värdelöst att vara beroende av någon annan, oavsett vad det gäller.

Varför trodde jag det skulle bli annorlunda den här gången?
Varför tror jag alltid att bara för att jag försöker göra saker och ställa upp och hjälpa andra att det ska betala tillbaka?
Visst, det gör det ibland men alltför ofta är det bara tomma ord.

Ord kan göra något väldigt bra, de kan stärka och bygga upp, få en att må bra.
Men en del ord måste även backas upp av handlingar och det är där jag känner att jag mest mår dåligt. Folk säger saker som de sedan inte backar upp med handling och i längden är det sårande.
Jag känner att jag bara duger när de vill ha nåt, att jag inte duger som jag är.

Men jag kanske inbillar mig, övertolkar och övertänker, säkert till viss del men inte allt.
Och det är hur jag mår som det handlar om, mår jag dåligt av hur folk agerar så gör jag, även om det är för att jag tolker det fel eller inte.
Ingen rök utan eld i det här fallet heller.

Tur det alltid är kul att baka 🙂

Positiv påverkan, så lätt men så svårt

Det krävs så lite för att allt ska få en positiv vändning, en oväntad kontakt från någon, ett snällt ord, en komplimang eller bara att någon frågar hur man mår.
Sånt gör mig glad och det går att leva på, få energi av ett bra tag.
Däremot krävs det ännu mindre för att vända allt till negativt. Och det är så synd och så irriterande. Varför är det lättare att tolka saker negativt än positivt?
Missförstå saker så att allt blir helt fel.
Men allt är bättre, det finns något av en balans.
Nu måste jag ordna grunden på nåt sätt, ta några beslut om vad jag kan, vill och borde göra.
Är tacksam för de vänner jag har som har hängt med genom det här året.
Tror inte alla förstår hur mycket de betyder för mig.
Eller vad de gör, hur mycket det betyder för mig.

Umgås med såna här söta pälsbollar och andra djur får mig alltid att må bättre.
Och det är kul att fota också 🙂

Vad vill jag och hur med vad?

Drifting around everywhere and nowhere
Drifting by the wind, not being able to control where

Jag vet inte riktigt vad jag vill med någonting känns det som.
Tvivlar på så mycket på olika sätt.
Jag vet inte vart jag vill vara, vart jag vill höra hemma.
Vad jag vill göra eller hur jag vill göra.
Men jag antar att det ger sig, på ett eller annat sätt.
Att inte känna att jag hör hemma där jag vill vara känns fruktansvärt.
Att jag inte tillför något utan bara är där för att typ..

Behöver nog vila och komma till ro i skallen för att få ordning.
Få tillbaka energin igen för nu börjar det kännas som i vintras lite grann.
Om någon säger de vill vara min vän så tar jag på nåt sätt för givet att de vill prata med mig och ses nån gång ibland. Kolla hur jag mår och vad som händer i mitt liv.
På det sätt som jag är intresserad och frågar mina vänner hur de mår och så.
När jag inte får nåt sånt tillbaka börjar jag undra lite vad det är för vänskap, om vi har olika bilder och tankar av hur vänskap är eller om de andra helt enkelt inte bryr sig om mig som vän utan bara som nån ytlig bekant eller “hangaround”.
Men får se när jag får energi nog att ta itu med det om det inte visar sig.

Solnedgång på ena jobbet